På min resa söderut gjorde jag en timmes stopp i Uppsala där jag efter uträttat ärende fick chansen att hinna se domkyrkan. En fantastisk byggnad, båda invändigt och utvändigt, som är fylld med gravmonument av allehanda fältmarsalker, friherinnor och kungar (däribland Gustaf Vasa som avrättade den dalakarl som var min förfader i samband med klockupproret – ner med 6 juni som nationaldag!).
Jag kan inte låta bli att tänka på vilka dessa människor var som beslutade sig för att lägga sina sista slantar (även om säkert inte de enda) på ett monument som säger ”här ligger en man som hette Magnus Silfvenstierna begravd; han är död nu”. Varför var dessa människor, the Rich & Famous av sin tid, så väldigt noga med att bli begravda fint? Fanns det ett socialt perspektiv eller trodde de verkligen att det skulle göra en skillnad i evigheten? ”Det är svårare för än rik man att komma in i himmelriket än för en kamel att komma igenom ett nålsöga, säger Jesus” Eller kanske var det bara de efterföljande som inte ville verka snåla…
- Men faraonerna planerade ju sina framtida gravmonument från att de var runt tjugo år gamla?!
- That’s right Tom, they truly had issues!
Dessa snubbar var ju i allra högsta grad noga med att dö fint. Och om jag inte missminner mig, var det också del i deras religion att Anubis tog i sin famn de som kom till honom med stil efter döden. Trodde de verkligen att det skulle göra en skillnad i evigheten, eller fanns det ett socialt perspektiv? Ett monument kan signalera makt som ibland gynnar de efterföljande, men de inte så sällan grymma faraonerna – hade de verkligen den omtanken om sina tronföljare?
Varför vill en del bli ihågkomna av historien? Döden kommer ju ändå. Det är nog bäst att satsa på det som faktiskt varar bortom det. Frågor, idel frågor. Kan du besvara någon av dem?
Så tänker David Hedin, runtresande trubadur och försäljare
