"Bli en bättre människa!" VS "Var dig själv!"

Här är en intressant paradox för er! Hur kan man säga att man är sig själv om man hela tiden försöker ändra på sig? När man har ändrat på sitt beteende, är man då inte längre sig själv?

Nog är det ett faktum att de flesta av oss har fläckar som helst skulle putsas bort. Problemet är ju ofta att de är så ingrodda att de kräver både tid och energi. Några grundpunkter är att

1. vi bör bli bättre på att hjälpa våra nära vänner att se sina dåliga beteenden.
2. det finns bättre och sämre beteenden i oss alla.
3. vi är det vi har formats till. Om alla kunde ändras från dag till dag, schizofrent, skulle sociala interaktioner vara mycket svårtillgängliga.

De första två tror jag att du håller med mig om, den tredje kanske är lite svårare. Jag anser nämligen att om man arbetar för att ändra sitt beteende och gör det utifrån rätt syfte, då blir processen en del av det som formar jaget. Alltså blir också förändringen en del av jaget.

Egentligen kan man ju säga att det är alla de andra som det är fel på, inte mig. I en del fall är det ett giltigt argument, men man bortser från att man inte har någon makt att ändra de andras beteende. Dessutom är det ett mycket egocentriskt tankesätt. Tills dess att alla ändrat sitt beteende så att det stämmer överens med mitt, är det troligt att mitt beteende kommer att skada andra. Därför bör syftet vara kärlek, hänsyn, eller något annat som ger en vilja att bli bättre för att göra andra glada! Vi kan inte bli likadana, men bör sträva efter att tänka empatiskt och sätta oss in i mottagarens roll. Alltså:

4. Mångfalden är viktigt, respekten för individen, för varandra.
5. Syftet för förändring är den viktigaste nyckeln i att lyckas med förändringen.

Avslutningsvis är det alltså möjligt att vara sig själv även när man försöker ändra sina beteenden. Det otänksamma, det onda, det själviska, är dock delar som i perioder kommer att påverka oss olika starkt. Allt detta finns i oss. Den ende människa som var fri från detta var Jesus. I honom kan vi be om att han får växa inom oss, så att jaget kan bli mindre.

Hjälp mig att sätta andra före mig själv. Ge mig ett ödmjukt sinne. Hjälp mig att se mina medmänniskor och förstå vad de går igenom och hur jag kan bete mig för att hjälpa dem. Må jag lära känna mig själv, min nästa och dig, Gud, bättre varje dag. I Jesu Kristi namn. Amen.

Håll ditt skitsnack för dig själv, Kalle!

En liten historia om hur jag skulle vilja bli behandlad, och hur jag försöker behandla andra:

Jag säger som så, att de åsikter man har om någon människas personlighet eller beteende ska man hålla för sig själv om det inte utgör ett problem. Jag tror att resonemanget brukar definieras ”full frihet så länge som utövandet av den friheten inte inkräktar på någon annans frihet”. Även om det kan ifrågasättas ur vissa perspektiv är det inte vad jag skriver om nu. Jag menar bara att jag är så trött på skvaller. Alla har vi ju våra brister! 

Exempel: Kalle kommer till mig och talar illa om Anna, en gemensam kollega. På många sätt kan jag förstå hans resonemang, eftersom jag upplevt det själv, men jag vet att Anna gör ett bra jobb. De personliga bristerna går inte ut över prestationen, mer än när hennes omgivning tappar motivation. Jag svarar; Ligger inte det problemet i hur vi andra möter henne? 

Om vi beter oss schysst, tar tid och ger tålamod åt Anna så kommer vi kunna jobba bättre ihop. Även om hon skulle fortsätta att vara dryg så har du åtminstone agerat rättfärdigt. Det skulle också göra att du lägger mindre vikt vid det personliga och därmed kan arbeta bättre tillsammans med Anna. Eller så kanske det visar sig att hon bara behövde någon med lite mer tålamod, även då kommer det leda till att ni jobbar bättre ihop och i värsta fall blir vänner. Författaren Jonas Helgesson skulle nog säga ”tolerera inte Anna, inkludera henne”.

  

Undantag:

      Verkliga problem (vara sen, inte ta kritik eller att missköta ansvar)

·         Bör tas itu med snabbt, effektivt och professionellt. Samla alla som berörs av problemet och föreslå en genomtänkt lösning på det hela. Kolla om andra upplever samma problem (kanske det bara är du som uppfattar det fel). Prata rakt och utan att hålla tillbaka med personen ifråga, men var försiktig i din framtoning. Du ska lösa, inte förvärra. Förhoppningsvis löser detta problemet.

      Din egen förtroendekrets (närmaste kompisen, partner, nära familj)

·         Ibland kan det vara svårt att själv se vad som är ens egen själviskhet, egoism, trångsynthet etc. och vad som är ett verkligt problem. Då kan det vara bra att få input från andra håll. Dessutom är det viktigt att få råd om hur man ska ta itu med verkliga problem. Dock ska det som du vet är dina åsikter om någons personlighet inte tas upp här heller. ”Don’t shit where you eat” skulle vissa säga och det är mer sant i detta fall än i många andra. Man ska inte missbruka sin förtroendekrets för att snacka skit, hur kan man då kunna ha fortsatt fullt förtroende för varandra?

Ja, det här med skitsnack har två stora nackdelar. Dels kan det såra andra. Skvaller sprider sig nästan alltid och man vet aldrig vem som säger vad till vem. Ska då ens behov av att smyghämnas på andra skattas högre än glädjen och självförtroendet hos de man ogillar? Riktiga personer.

Sen är det ju så att eftersom alla kanske inte är lika goda som man kan hoppas så kan man räkna med att Kalle som pratar bakom ryggen på Anna själv kan bli föremål för skvaller. Och enligt mig är problemet med att Kalle beter sig illa för att han inte tycker om Anna värre än att Anna inte lyckas bli omtyckt.

Bikt: Jag hade en gång en invandrad lärare i teknik som alltid sa roliga saker (typ som att ”strömmingarna är sju Ampere”). Alla skojade om honom och de som var först med att snappa upp citat blev ju såklart lite populärare. På den tiden tillhörde jag de osäkra nördarna och jag minns en gång att jag gick hem från skolan och sa för mig själv ”allt han säger är roligt, allt han säger är roligt”. Jag tänkte att om jag bara kunde hitta några schyssta citat så skulle jag nog bli populär för en stund. Det var min egen egoism som jag satte högre än honom och det skulle jag vilja be honom om förlåtelse för, även om jag aldrig riktigt var först, eller för den delen heller inte lyckades hamna bland det coola gänget på den skolan.

Men vad skulle hända om världen var helt transparant, alltså att alla genast visste allting vad alla sade? Är det vettigt att alltid tala sanning, och innebär det att alltid säga allt till alla. Jag fortsätter att gräva!

David Hedin

Ses i baren - opublicerad recension

”Och så dog min pappa. Året efter så började min fina mamma att dricka.” Så säger Carla Carlsson,
nykter bartender och tillika barchef sedan trettio år. Avtrubbad sedan länge börjar denna eleganta
medelålders kvinna reagera på alkoholkulturen för att om möjligt rädda det skepp som redan gått
på grund. Hon berättar historien om hur hon sett kulturer och normer ändras från det att hon var
ung själv, hur mentaliteten att man ska testa och inte låta sig styras av lagar och regler slog över
till tankesättet att det är ok, eftersom friheten kostar. I periferin gestaltas Mikka, som tvingas in i
alkoholkulturen av sin omgivning och som skriver en dagbok utifrån vilken vi får ta del av hennes liv.

Vibeke Nielsen berättar med pigga detaljer och bra scenspråk. Hon förmedlar budskapet neutralt
men utmanande. Den stora samlingen studenter lyssnar intensivt. Många känner igen sig, det
är tydligt, och själv ömsom skrattar, ömsom ryser jag. Framställningen känns verklighetstrogen
för den som har rört sig i kroglivet en del och frågan om var respekten för alkoholen tagit vägen
berör oss alla. Det är ”allas vårt ansvar, för det här handlar om respekt, för människor och för livet
självt.” avslutar Carla Carlsson sin berättelse. Kanske skulle slutet lämnats lite vagare, istället för
att avslöja hur det till sist gick för Mikka, men pjäsen är ändå sevärd för den som får möjlighet!

David Hedin

Peppa till!

http://www.youtube.com/watch?v=0ynwRZ-XCTU

Minns ni Moldaviens bidrag i Eurovision? Sergei Stepanov har blivit känd som "sexy sax" och har remixas flitigt. Här är min personliga favorit, av Tobasko!

Dessutom har jag uppdaterat "söker just nu". Säljare med viss koppling till musik sökes!

Jag har skrivit, jag lovar!

Typiskt. Inget av mina fina utläggningar har lyckats publicerats här på blogspot. Jag vet inte varför, men är ju rätt besviken på sidan... Men som jag säger om nån frågar hur jag mår; Det hade ju alltid kunnat vara värre ;)

King David Music har anställt en pianist som förhoppningsvis kommer kunna få en massa spelningar runtom i Lule,. Den första av dessa blir under E-veckan, v. 40, på fredagslunchen i centrumresturangen. Idéhuset bjuder!

I helgen spelar jag in med mitt band King David! Sista repet igår kändes grymt bra. Det var tajt och peppat, redan ikväll spelar vi in "slaskarna" (det som mest visar hur formen fungerar och hur dynamiken känns, som inte mixas) och jag är taggad till tusen!

PEACE!

T-röd med jordgubbssmak

Tillagandet av en broccolisoppa i Triangiakök med T-röd som bränsle väcker återigen frågan som vi alla tänkt på, men som få vågat ställa; Varför kan ingen skapa en T-röd som smakar som den ser ut?

Jag tycker smaken, som mest av allt påminner om Stopp-Och-Väx, lätt skulle kunna bytas ut mot en sötsliskig jordgubbssmak. En smak så stark att små mängder framkallar extas och lite större  mängder framkallar kräkning. Det är så vi ska lösa problemen i gränslandet mellan att få folk att sluta dricka T-spriten och låta mig slippa stopp-och-väx i min mun.

Gruvliga Gravmonument

På min resa söderut gjorde jag en timmes stopp i Uppsala där jag efter uträttat ärende fick chansen att hinna se domkyrkan. En fantastisk byggnad, båda invändigt och utvändigt, som är fylld med gravmonument av allehanda fältmarsalker, friherinnor och kungar (däribland Gustaf Vasa som avrättade den dalakarl som var min förfader i samband med klockupproret – ner med 6 juni som nationaldag!).

Jag kan inte låta bli att tänka på vilka dessa människor var som beslutade sig för att lägga sina sista slantar (även om säkert inte de enda) på ett monument som säger ”här ligger en man som hette Magnus Silfvenstierna begravd; han är död nu”. Varför var dessa människor, the Rich & Famous av sin tid, så väldigt noga med att bli begravda fint? Fanns det ett socialt perspektiv eller trodde de verkligen att det skulle göra en skillnad i evigheten? ”Det är svårare för än rik man att komma in i himmelriket än för en kamel att komma igenom ett nålsöga, säger Jesus” Eller kanske var det bara de efterföljande som inte ville verka snåla…

- Men faraonerna planerade ju sina framtida gravmonument från att de var runt tjugo år gamla?!

- That’s right Tom, they truly had issues!

Dessa snubbar var ju i allra högsta grad noga med att dö fint. Och om jag inte missminner mig, var det också del i deras religion att Anubis tog i sin famn de som kom till honom med stil efter döden. Trodde de verkligen att det skulle göra en skillnad i evigheten, eller fanns det ett socialt perspektiv? Ett monument kan signalera makt som ibland gynnar de efterföljande, men de inte så sällan grymma faraonerna – hade de verkligen den omtanken om sina tronföljare?

Varför vill en del bli ihågkomna av historien? Döden kommer ju ändå. Det är nog bäst att satsa på det som faktiskt varar bortom det. Frågor, idel frågor. Kan du besvara någon av dem?

Så tänker David Hedin, runtresande trubadur och försäljare