Här är en intressant paradox för er! Hur kan man säga att man är sig själv om man hela tiden försöker ändra på sig? När man har ändrat på sitt beteende, är man då inte längre sig själv?
Nog är det ett faktum att de flesta av oss har fläckar som helst skulle putsas bort. Problemet är ju ofta att de är så ingrodda att de kräver både tid och energi. Några grundpunkter är att
1. vi bör bli bättre på att hjälpa våra nära vänner att se sina dåliga beteenden.
2. det finns bättre och sämre beteenden i oss alla.
3. vi är det vi har formats till. Om alla kunde ändras från dag till dag, schizofrent, skulle sociala interaktioner vara mycket svårtillgängliga.
De första två tror jag att du håller med mig om, den tredje kanske är lite svårare. Jag anser nämligen att om man arbetar för att ändra sitt beteende och gör det utifrån rätt syfte, då blir processen en del av det som formar jaget. Alltså blir också förändringen en del av jaget.
Egentligen kan man ju säga att det är alla de andra som det är fel på, inte mig. I en del fall är det ett giltigt argument, men man bortser från att man inte har någon makt att ändra de andras beteende. Dessutom är det ett mycket egocentriskt tankesätt. Tills dess att alla ändrat sitt beteende så att det stämmer överens med mitt, är det troligt att mitt beteende kommer att skada andra. Därför bör syftet vara kärlek, hänsyn, eller något annat som ger en vilja att bli bättre för att göra andra glada! Vi kan inte bli likadana, men bör sträva efter att tänka empatiskt och sätta oss in i mottagarens roll. Alltså:
4. Mångfalden är viktigt, respekten för individen, för varandra.
5. Syftet för förändring är den viktigaste nyckeln i att lyckas med förändringen.
Avslutningsvis är det alltså möjligt att vara sig själv även när man försöker ändra sina beteenden. Det otänksamma, det onda, det själviska, är dock delar som i perioder kommer att påverka oss olika starkt. Allt detta finns i oss. Den ende människa som var fri från detta var Jesus. I honom kan vi be om att han får växa inom oss, så att jaget kan bli mindre.
Hjälp mig att sätta andra före mig själv. Ge mig ett ödmjukt sinne. Hjälp mig att se mina medmänniskor och förstå vad de går igenom och hur jag kan bete mig för att hjälpa dem. Må jag lära känna mig själv, min nästa och dig, Gud, bättre varje dag. I Jesu Kristi namn. Amen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag fick en kommentar på fejjan som jag gärna besvarar här.
SvaraRaderaKommentar:
"Bättre och sämre betenden i oss alla..." skriver du i bloggen, men enligt vem? Alla har beteenden, punkt. Samma beteende kan av många betraktas och upplevas väldigt olika. I princip tolkar jag delar av ditt blogginlägg som en klassisk religiös tillämpning fast med andra ord, dvs "Du kan vara den du är bara du är så här som min lära säger att du skall vara". Din tanke är säkert god, men jag kan inte hålla med. Antingen accepterar man en person precis som den är, eller inte. Man behöver inte acceptera och gilla andra, det vore rätt så absurt att någon skulle gilla alla. Och andra människor har ingen skyldighet att ändra sitt sätt att vara för att passa ihop med någon annan.
Svar:
Självklart är en blogg skribentens subjektiva åsikt. Men nej, det är inte tänkt som en religiös tillämpning. Det du säger är alltså att andra bör acceptera dig som du är. Jag håller inte med. Du säger att man bara ska acceptera andra om de är som de bör. Jag håller inte med. Vänd på det istället.
Acceptera andra som de är. Men se på dig själv med självinsikt och inse att det som du formas till inte nödvändigtvis är bra. Det finns ju bra och dåliga beteenden, hur man definierar dem kan ju disktuteras, men ett empatiskt tankesätt kanske kan vara en bra utgångspunkt. Men visst ska man inte tvinga på sig en ändring för att bli omtyckt. Det är väl kanske det som ditt citat syftade på? (Citat som diskuterades, typ: "Försök inte ändra dig för någon annan. Vänta på den som älskar dina fel.")
Du har helt missuppfattat vad jag sagt, troligen för att du ser allt så svart/vitt.
SvaraRaderaDet mest skrämmande med ditt blogginlägg tycker jag är följande rad
"1. vi bör bli bättre på att hjälpa våra nära vänner att se sina dåliga beteenden. "
Att du satt den som nummer ett säger rätt mycket om din inställning, vilket rimmar väldigt dåligt med "se bjälken i ditt eget öga..."
Det jag menade var att alla har rätt att vara precis som de är så länge det inte strider mot lagar och regler (självklart).
Du hävdar att jag menar " Det du säger är alltså att andra bör acceptera dig som du är.", vilket är helt felaktigt. Jag menar att det är upp till vilken person som helst att antingen acceptera eller inte acceptera en person så som den är. Väljer man det senare så umgås man inte med personen, inte svårare än så. Ingen har rätt att kräva att bli accepterad, lika lite som någon har rätt att kräva att någon ska vara på ett visst sätt för att bli accepterad.
Du hävdar vidare att jag menar "... att man bara ska acceptera andra om de är som de bör.", vilket är fullständigt fel tolkning. Som sagt, vad som är "rätt" och "fel" är väldigt varierande från person till person. Och "som de bör" ... finns det någon sådan? Enligt vem?
Ingen är älskad och accepterad av alla, så enkelt är det, så varför vara något/någon man inte är?
Att man kanske vill förändra saker hos sig själv ibland må vara hänt, men det är då helt upp till vad individen själv tycker den vill ändra hos sig själv, inte vad andra har för åsikter om vad som är önskvärt och inte.
Och apropå empatiskt tankesätt, det är rätt skrattretande att du ens använder ordet då hela det här blogginlägget känns allt annat än empatiskt. Snarare väldigt dömande och mycket pekpinne.
Citatet som du kommenterade var för övrigt: "Försök inte att vara perfekt för någon. Vänta på den som älskar dina fel"
SvaraRaderaJag insåg i efterhand att det du kanske skulle kunna ta det här personligt. Jag menar ju inte att man ska gå runt och kritisera alla man ser, utan kanske snarare att man kan hjälpa de som man faktiskt känner väl.
SvaraRaderaJag känner ju inte dig så väl, så jag vet heller inte vad du lägger för betydelse i de där orden. Inget personligt menat.
Mycket av detta har jag gått igenom själv, och jag kämpar fortfarande med att vara dålig på att uttrycka mig och visa andra uppskattning.
Egentligen menar vi samma sak i mycket tror jag, fast vi missförstår nog varandra. Det är ju inte svart och vitt, menar jag.
SvaraRadera